Film från Japan
Dax att resa
Sov hos vänner i Lomma innan avfärd till Köpenhamn en mycket tidig tisdagmorgon. Började lite roligt, vi råkade träffa på Skånes mest tykna busschaufför och med hans benägna hjälp så missade vi så när tåget till Kastrup. Sedan behagade min dataväska ge upp så vi fick kånka saker ganska opraktiskt. Nåväl, efter c a 1 dygns resa landade vi så i Sapporo och stiftade direkt bekantskap med den japanska mentaliteten i kön till passpolisen. Vi stod och fyllde i våra dokument och gick åt sidan i kön för att hinna skriva. Mycket tydligt åt sidan för att släppa förbi andra tyckte vi. Men japaner är så artiga att jag plötsligt märkte att vi hade 50 m tomrum framför oss, ingen vågade gå om.. Då får man bocka och säga gomen nazai :-)
Bussen till Niseko var full av australiensare och då både chauffören och guiden bara pratade japanska tittade vi undrande på varann ibland. Ok, var det rast nu? Hur länge? Rätt hållplats? Men vi kom åt rätt håll och snölagren växte alltmer när vi närmade oss. Väl i Hirafu snöade det enormt och bussen var rätt rejält försenad. Vår pick up missade oss och där stod vi mitt i snön som byggde 1 cm per minut.. But no fear, använd några japanska glosor och bocka så får man blixtsnabb hjälp av närmaste japan. Fick låna en tjejs mobil och ordnade ny hämtning till vårt hotell i Hanazono.
En jordglob i Lomma visar vägen.
Dag 1
Uppe tidigt, liftkort ska fixas och terrängen utforskas! Det var typiskt Hokkaidoväder, grått, snöigt, kallt och blåsigt. Men till vår glädje var gate 4 & 5 öppna (dock ej 3 till toppen) så vi kunde utforska offpisten åt Hanazonohållet. Det var ganska uppåkt. Ingen gate hade varit öppen på ett par dagar på grund av dåligt väder så nu skulle alla ut.. Men wow vilken snö! Gräddpuder när relativt orört - men desto tuffare då runtskyfflat och pucklat. Mitt önskemotto a la James Bond för dagen: Orört - inte skyfflat.
Kvällen avslutades på ett av de bästa izakayas i den närbelägna staden Kutchan. Det är som en japansk pub, folk slinker in efter jobbet och tar en öl och lite mat. Japansk tapasbar skulle man kunna säga också. Kocken var fullständigt koncentrerad på sina spett, vände dom ideligen och kryddade. Trollade fram fantastiska smaker. Juicy pork skewer is to die for.. Kolla in Anthony Bourdains reportage därifrån:
https://www.youtube.com/watch?v=Ldubx6MMJBs Och inte var det dyrt heller!
Vårt hotell i Hanazono. Man hittade knappt ingången i snödrivorna.
Japp, det fanns några lager snö.
Hurra, öppen gate!
Sikten var rejält dålig högre upp på berget, men pudret var fint.
Izakaya Torimatsu.
Dag 2
Bra, peakgaten öppnad! Både vind och dålig sikt men vad gjorde väl det. Vi körde
ned på Hanazonosidan och fann underbar pudersnö. Inte helt orörd (det hinner alltid
folk upp innan första liften, guideturer t ex) men det gick att hitta och oavsett så var
snön löjligt mjuk och fin. Gräddåkning. Solen tittade fram en liten stund på em. Det blir så vackert att man tappar andan nästan.
Middag på Yoteimaru i Kutchan ('Sushi Train'). Milsvid skillnad mot sushin hemma, oerhört mycket godare (och billigare).
Yoteimaru mums.
Dag 3
En riktig bluebird day! Knappt någon vind, strålande sol - wow! Man såg till havet och Mt Yotei syntes i hela sin storhet. Vackert räcker inte som beskrivning. Upp på toppen igen och ned på Annupurisidan. Fantastiskt åkning, utmanande för mig men helt underbar känsla! Skitkul avslutning längst ned i bowlen, en smal ravin där man kunde åka upp på sidorna om man var hågad. Hela tiden fin lutning så att man kom tillbaka till gondolen i Annupuri utan att anstränga sig. Sen testade vi gate 7 vid sidan av gondolen, otroligt rolig åkning tyckte jag. Bitvis ganska brant och tätt mellan träden..
Lunch på NOOK Annupuri och det var en upplevelse. Köpa matbiljett i en maskin, maträtt väljer man i ett stort skyltfönster med bilder, lämnar till någon av kockarna som sedan står bakom disken iförd kockhatt och munskydd och gastar ut siffrorna. Mest på japanska men då och då på ganska skral engelska. Detta var en lördag och på helgen kommer alla lediga japaner upp och åker skidor. Det var alltså rejält busy och kocken i fråga svettades bakom munskyddet och rabblade på som en bingoutropare. M a o ingen matro direkt, men roligt skådespel. Japaners skidutstyrslar är också ganska roande..
Mest minnesvärt idag: en papphammarkrash på väg tillbaka till gondolen. Skråar över till ett cattrack, drar på och ser för sent att det finns ett rejält drop en bit ned. Hamnar i bakåtvikt och åker med ryggan i marken flera meter innan färden slutar ned i ett dike. Ett varningens ord för topografin här, det finns hål och crevasses här och där och är det dessutom dålig sikt är risken stor att man kör på och för sent inser faran. Mer om det sen.
Middag i Kutchan på en izakaya med bara locals. Mycket folk, högljutt och livat och vi tittade på slopestylen i Sotji..
Den här liften var lite, bara lite igensnöad.
Middag i Kutchan på Izakaya Marukyuu, mycket bra!
Klassikern whiskey & cola är populär (gott!).
Dag 4
Vilodag för mig. Slickade såren efter utsvävningarna igår medan Emma körde Hanazonosidan. Ingen ny snö och rejält uppåkt så jag tror inte jag missade något. Förutom att hon lyckades hitta ett område vi sett från liften i förrgår, som knappt var åkt på alls.. Hmm, gott det. Efter 12 tog vi bussen till Hirafu och kollade runt. Som väntat horder av aussies men även en hel del svenskar. Inte så charmigt ställe, väldigt turistigt.
Åt lunch på en genuin japansk restaurang dock, Fujizushi. Här var det ingen engelska och hela tiden hörde man "Irasshaimaseeeee" så fort någon kom in. Alla skall välkomnas av all personal. Som förövrigt var 70+ ungefär. De två sushikockarna ställde sig i givakt nästan så fort någon kom in och gastade. Kanske är det det som håller dem unga? Fantastisk mat, tempuraräkor med ägg på en risbädd.
Sen dags för onsen, Yukoro. Stank inte så mycket svavel om detta vatten men varmt var det. Som tur var kunde man ta lite snö på huvudet under den lilla handduken när man satt i utomhusbassängen. Middag blev det på Wabi Sabi som enligt många skulle vara bra. Det var ordinärt, lite väl ojapanskt och maten var inte riktigt på topp. Det skall vara genuint japanskt!
Fujizushi.
D5
Åkte de fält Emma hittade igår. En lång travers genom granskog men vi blev belönade. Rätt korta åk men väldigt fin snö och inte så uppåkt som andra ställen (tycker själv att Strawberry är väldigt överskattat såvida det inte dumpar på och spåren täcks). Det är vääldigt många som håller sig inbounds och trackar upp det mesta. Varje gång vi kom ned för vår lilla slänt såg vi en helt orörd backe och vi försökte hitta till den flera gånger - bara för att upptäcka att vi missat den varje gång. J-kligt märkligt. Vädret skulle bli bättre till nästa dag och vi smidde våra turplaner.
Lunchen intogs på 308, soy ramen pork, riktigt bra. Japanerna lagar sin mat med stolthet och det skulle hällas i en viss ordning och handvispas, även fast det 'bara' var lunchmat. En högljudd amerikanska stod och klagade för att det tog sån tid att få maten, rätt oförskämt..
F ö är det många fler amerikaner här än jag trodde. Svenska hör man ideligen också, men det visste man ju. På slutet av dagen kom dimman på en sekund, poff så var sikten borta.
Middag på hotellet då vi inte orkade ta oss ut denna kväll.
D6
Dimman låg kvar på morgonen så vi körde ett piståk innan vi satsade på toppen för en tur till Goshiki onsen. NV-sidan var rejält vindpinad och crustig så vi åkte ned Higashi One innan vi skråande över till norrsidan och fick fin snö! Vi siktade sen mot Iwaonupuri och turade upp en bit. Vädret blev bättre och vyerna var otroligt vackra. Så skönt med öppna vidder, orörd snö och knappt något folk.
Gjorde ännu en praktvurpa då jag åker nedför en slänt med stighudarna på, såg inte att den slutade med en brant liten uppförsbacke.. Randonnéläge + plötsligt motlut = backhoppning. Emma hade svårt att sluta skratta.. Nåväl, ser det som en liten tribute till att damerna numera får hoppa backe i OS. Vi beslutade att spara hela berget till nästkommande dag då vi ville ha gott om tid på onsen. Åkte ned mot Goshiki och såg ett litet onsenhus det första vi gjorde. Gick in men såg inte en människa.. Bara japanska skyltar och vi började undra om det var typ lunchstängt eller..? Vi satte oss och väntade och drack lite sportdryck från en läskautomat (som finns överallt). Till slut kom en grupp brädåkande japaner som förklarade att detta var något annat slags onsen och att Goshiki var den andra huset. Vandrade runt lite innan vi hittade ingången, den var inte helt övertydligt. Vi kände oss en aning dumma, alltså, ett onsen som ligger mitt ute i ingenstans ska man väl kunna hitta till?? :-)
Väl inne fick vi så äntligen riktigt hett svavelvatten att plaska runt i. Utomhusbassängen är riktigt mysig och en chans att kyla ned sig om vattnet blir för varmt.
Riktigt uppvärmda och möra började vi så ta oss tillbaka till Annupuri. Det inbegrep att klättra upp för en väldigt hög snövall vid vägen där elledningen hängde så lågt att man fick ducka under den när man kom upp. Efter 5 min turande märkte jag plötsligt att ena staven bara sjönk igenom, trugan hade trillat av.. Hittade den som tur var, ett riktigt helvete att tura utan trugor i japanskt puder!
Snart nådde vi Annupuribowlen och kunde dra på tillbaka till liftsystemet. Efterlängtad middag i Kutchan på Darumaya där man steker sin egen mat på en liten grill. Ett riktigt lokalhak detta, inget fancy men råvarorna är fina och otroligt goda. Vi såg på OS och njöt av maten och hann med att handla lite på Coop innan hemfärd.
Några meter under här kör det bilar på sommaren. Vägen från
Kutchanhållet är inte öppen på vintern pga all snö.
Lavinrisk i badet.
D7
Bluebird day! Strålande sol och mer eller mindre vindstilla - vi var väldigt förväntansfulla inför turen till Iwaonupuri som inte kunde bli annat än bra! Några svenska killar som bodde på hotellet hörde sig för om våra planer och ville gärna haka på. Knatade upp till toppen igen, ned NNO-sidan och sen sikte på Iwa. Det finns en ensam stor gran som växer vid basen på Iwa, den var perfekt att sikta på märkte vi. Vi körde en lång approach till toppen, skråande runt från SV-sidan till NO-sidan då snön var hårdare och skarig på SV, solen hade legat på igår. Hittade fin passage ned på NO - fantastisk åkning, vilken snö.. Bästa!
Vi valde sen att ta oss tillbaka till Hanazono men kom lite för långt ned och hamnade på den avstängda vägen istället för den 'skråväg' som annars finns längre upp. Men det funkade det också, längre väg bara och man hamnar på riktig väg sen när den avstängda vägen (till Goshiki) är slut. Vi träffade på ett par från Nya Zeeland som hade velat bort sig och åkte ihop tillbaka.
Efter bad på hotellets egen onsen åkte vi till Kutchan allihopa. Besökte Boom där jag köpte ett par skidstrumpor och en liten leash till gopron. Middag på Yoteimaru igen, en absolut favorit! Lite handling på Coop igen (inte att förväxla med svenska Coop) innan god nattsömn väntade. F ö nästan bara svenskar på hotellet nu, de flesta från X-travel.
Toppen is nådd. Oerhört vackert..
D8
Körde ihop med killarna idag igen, vi ville bara tillbaka till Iwa och dom fina åken.. Samma rutt som igår men vädret blev hastigt sämre. Vi kryssade upp på SV-sidan och när vi kom upp så var sikten mycket dålig och vi var inte säkra på var vi var. Toppen är utsträckt och frågan är om vi var på samma ställe som igår? Kompassen visade i vart fall åkriktningen och efter att ha letat runt lite hittade en av killarna några klippor på toppen som såg bekanta ut. Det visade sig vara rätt ställe och vi fick återigen finfin åkning ned. Nu höll vi högre upp på vägen runt till Hanazono och hittade skråvägen. Himla skönt att kunna åka med fart hela vägen tillbaka. Mycket bättre än cattracken med sina uppförsbackar om man nu ändå ska längst ned. Lunch på 308, crab ramen, yummie!
Efter lunch körde vi en repeat, ned på norrsidan av toppen och tillbaka. På vägen åter lyckas jag åka för nära Emma som fastnar i några grenar vid en trång passage och lyckas bryta av hennes fina teleskopstav.. Så e m spenderas på stavjakt och vi lyckas hitta ett par BD Expedition på en Patagoniaaffär för 600 kr, helt ok.
Här fick vi också se något som är förvånansvärt vanligt i Japan, att man klär ut sina hundar. En man med en liten gulklädd voffsing stod inne i affären och när han såg mina Norrönabyxor drog han glatt i sin tröja (också Norröna så klart) och undrade om vi var från Norge. Att vi var från Sverige dämpade inte hans entusiasm och han strålade av glädje över sin tröja. Senare observationer ger till handa att rika japaners toppaccessoarer är utklädda småhundar och dyra utländska skidkläder (i de fall de inte går all in på inhemskt märke a la bling bling vill säga).
Middag på Torimatsu Izakaya igen med Emmas kollega som befann sig här några dagar. Saké är verkligen gott! Och massa snö under em och kvällen, wow inför morgondagen!
Noll sikt på toppen.
Oops, sorry..
King crab ramen till det facila priset av 95 kr. Funkar!
D9
Halvbra väder idag, rejält blåsigt och emellanåt snöfall. Vi gick till toppen och åkte Kozan no Sawa. Lite tyngre snö men så klart fortfarande bra. Hade behövt lite bredare lagg idag kändes det som. Upp igen och tog nu första bowlen (OSawa), helt ok men ganska många åker här. Upp igen och travers över till norrsidan, här fanns det bästa åkningen helt klart.
Vi satsade på att hinna upp igen innan de stängde toppgaten (kl 14) men då händer inget mindre än att Emma råkar tappa nederdelen av sin teleskopstav när vi sitter i liften.. Hon speedar ned medan jag åker vidare upp och väntar uppe vid gaten. Men vi befinner oss i Japan. Landet med ordning och reda. Således spanar jag förtvivlat ned på King lift #4 för att få syn på Emma medan skidpatrullen ställer sig uppe vid gaten med repet i handen. De tittar på klockan. Jag tittar på klockan. Prick 14 (så klart) drar de repet och jag ser inte skymten av Emma.. Damn.
Men vi gjorde det bästa av situationen, skråade långt ut på Hanazonosidan från gate 5 och lyckades hitta bra åkning ändå. Träffade en skön japansk dam i liften upp. Hon hade bott i Sverige ett kort tag och undrade väldigt mycket över att våra lägenhetsfönster gick att öppna. För det är ju helt onödigt. Och livsfarligt. Vi gillar frisk luft sa jag.
Väl uppe igen var alla gater stängda så vi stack ut i skogen ovan Shinya, kom ned vid golfklubben - och det bästa av allt är att man kan gena till hotellet den vägen.
Middag fick bli i Hirafu denna dag, KaBuKi 1, där man grillar själv vid bordet. Blev positivt överraskad, det här var riktig japansk mat trots att vi var i turisthålan. Calamaresbitarna var de bästa jag någonsin ätit! Kommer aldrig kunna äta detta någon annanstans nu, dessa bitar smälte på tungan (inte precis vad dom brukar göra, eller hur).
Avslutande handling på Seicomart. Misslyckades återigen med att handla chokladmjölk, det ser ut som choklad men det är bara kaffe! De älskar sina kaffedrinkar.
Japanska barn i skidskola. Dom kan vara hur stora grupper som helst!
Och ingen har skidhjälm, det har man inte här.
D10
Detta kom att bli den mest äventyrliga dagen.. Vi tog sikte på Iwaonupuri igen, kunde inte glömma den fantastiska snön och att det var förhållandevis få som turade dit. Åkte ned norrsidan från toppen igen och siktade mot granen. När vi sen började gå uppåt ville vi testa en annan väg, en snabbare väg. Vädret var inte lika fint idag och vi ville maxa så många turer som möjligt. Emma ville gå upp och runt den södra ridgen men då skulle det bli längre att ta sig till NO-sidan (som var mer lavinsäker och hade bättre snö). Jag såg tracks från någon annan som gått upp med hudar lite längre österut på den södra kanten och övertalade Emma att vi skulle ta den turen. Stort misstag, för vad vet man om den personens kunskap och kompetens.. Samtidigt såg vi några ta sig uppför den NO-kammen men det såg brantare ut så det lockade oss inte.
Till en början gick det bra, inga problem alls. Sen blev vädret allt sämre och underlaget hårdare i takt med lutningen. Greppet blev för dåligt och vi fick huda av. Såg också av de gamla spåren att döma att den personen fått problem. Inte särskilt kul att spänna skidorna på ryggen och hålla koll på stavar i stark vind på en rejält brant bergssida. Tappa något där och det stannar inte. Rutscha ned samma sak. Emma knatade på en bit och ropade genom vinden att vi nog skulle behöva vända. Jag såg att hon sjönk ned i ett parti väldigt djup snö och märkte själv att den hårda skaren ersatts av djupt puder. Vi såg knappt varandra och det här började bli shetchy..
Ser några små buskar till vänster och tänker bra, då bär snön bättre. Tar mig dit bara för att finna att mitt ena ben försvinner ned i ingenting. Det är inga buskar utan toppen på en gran. Med luftficka under. Fryser till och tittar runt. Emma är långt bort, skulle jag åka ned här är det ingen som hittar mig. Fy fan. Av med ryggan och lägger den med skidorna på tvärsan som säkerhet och hasar mig upp och bort från 'busken'. Ser mig om igen och ser två japanska snowboardåkare som kämpar uppför på snöskor. De håller sig väl till vänster om mig och ler betryggande. Dom är för långt borta för att höra vad jag säger men jag drar mig dit och finner igen den sköna, hårda skarsnön. Sparkar i pjäxorna i varje steg och tar mig uppåt. Japanerna har det inte lätt med snöskorna, de greppar inte riktigt. Ett litet tag till och jag ser Emma nästan vid toppkrönet. Aldrig mer säger hon när jag kommer inom hörhåll. Vi var rörande eniga om att aldrig mer frångå den ursprungliga (säkra) planen, speciellt när vädret blir riktigt dåligt.
Mycket blåsigt och snörökigt på toppen och vi tar oss sakta till NO-sidan. Vi passerar en grupp kurande brädåkare som tagit sig upp före oss. Vid gullyn på NO träffar vi på några som vi sett en annan dag där. Det är tre japaner, varav en skidåkare. De har en hund med sig, någon typ av slädhund eller spets, som forcerar snö som ingenting. De skulle åka nedför samma ställe och vi lät dem dra iväg först. Det fanns gott om orört kvar till oss och vi behövde dessutom fylla på energi och lugna nerverna lite :-)
Nedför var precis lika bra som tidigare, inga problem hitta orörda ytor. Tillbaka till Hanazono och upp i backen till King Bell för lunch. Träffade några trevliga aussies som vi pratade med. Lika dyrt för dem att åka skidor hemma som i Japan tydligen, så klart de åker hit då. Vi satt lääänge och pös över lunchen, äventyret hade tagit på krafterna, det ska erkännas. Emma köpte ett par nya goggles där, då hon tröttnat på att få sin näsa klämd. Oakley Asian fit är perfekta grejor för oss med små huvuden! På kvällen käk på hotellet, vi var trötta. Maten ute är ju väldigt mycket bättre, så det var sista gången vi käkade 'inne'.
Inte så ofta man blir jagad av en japansk slädhund nedför backen..
Slukhål utåt norrsidan från peaken. Bild från annan dag.
Detta var flera meter djupt, man såg inte botten.
D11
Busvädret drog på även idag, översta gaterna stängda. 5:an var dock öppen så vi skråande väldigt långt ut och hittade fin åkning, körde om och om igen, Vinden bara ökade. Vi ville testa något nytt till lunch och tog oss till Hirafu och åkte gondolan upp och sen ned till Boyo-so. Mycket folk men vi fick två sittplatser och en genuin upplevelse. Här snackar vi familjedrivet ställe. Bara japansk mat och man beställde och betalde till en mycket gammal och långsam man i första luckan (farfar?). Hämtade maten hos den yngre generationen i nästa lucka och sen var det bara att njuta. Speciellt som de hade en storbilds-tv som visade repris på damernas stafettvinst i OS. Mmmmm på båda! Risrätt med de där extremt stora laxromkornen blev det.
Hittade lite mer fin snö genom att sticka ut från Chrystal Garden och gena mot hotellet. Avslutade tidigt och kämpade med den ena pjäxan. Högerfoten blir bara mindre och mindre av någon konstig anledning och spännet behövde flyttas. Dumt dumt att inte ha med sin torxnyckel.. Fick till slut tag på en i en skidaffär i Hirafu och den trevliga aussieexpediten berättade att han hade blandade känslor över oss skandinaver. För ser han oss på berget så vet han att pudret redan är hittat.. Hihi!
Att ta ut pengar är ett välkänt problem här, men vi hade inga problem att få korten att fungera i ATM på Shiki Niseko. Skönt att det fungerade, detta är ett cash society mestadels. Middag på A-Bu-Cha2 i Hirafu, ett riktigt poppis ställe. Kö vid entrén en kvart innan de öppnade, vi hade tur och fick platser vid baren. Här kör man stenhårt på etiketten att alla anställda ska hälsa på gästerna. Tja, man har väl gjort en grej av det. Det ropas och gapas varje gång en ny gäst kommer in och likaså när de går. Matro finns med andra ord inte, knappt man kan konversera normalt heller. Men det är charmigt. Och maten var superb, vi åt dumplings och sen tog jag kungskrabba medan Emma tog fisk. Testade en 10-årig lokal whiskey också, riktigt fina grejor!
D12
Busvädret här för att stanna och de starka vindarna orsakade liftstopp, bara nedersta liften var öppen. Det kom busslaster med folk från Hirafu då det blir trångt fort där när bara nederdelen är öppen, nästan alla bor ju där. Alla skulle trängas i Strawberry och Blueberry och ni kan tänka er resultatet. Vi testade en gång, intalade oss själva att det kanske blåst igen lite.. Hm, nej, det var sista gången vi åkte där. Vi stack ut från Legend of Shinya lite grann men åken är ganska korta. Vi tog bussen till Hirafu för att nöta Miharashi och svart puckelpist (extremt fostrande, hmm). Extremt dålig sikt och trångt i backarna, inte alls kul.
Lunch igen på Boyo-so, cause we liked it so! Buss tillbaka på em och sen åkte vi till Weiss onsen som hade en riktigt fin utomhusbassäng. Vi hade siktet inställt på karaokekväll och grundade på Yoteimaru innan vi drog vidare och letade efter ett ställe som hette Songoku. Inte så lätt att hitta och vi hamnade inne på en pytteliten bar där en medelålders dam satt och gastade för full hals. Vi blev totalt uttittade och ingen verkade förstå när jag genom larmet på stapplig japanska försökte fråga om detta möjligen var Songoku..? Vi gav upp och ute på gatan frågade vi en man som berättade att de gått i konken. Men inte långt därifrån fanns ett annat ställe så vi styrde kosan dit. Blev lite konfunderad då de ville ha pass eller körkort och man var tvungen att skriva ett helt formulär inklusive uppgift om var man bodde. Tills vi förstod att det kostade 45 kr/h och att drinkarna var fria.. Undrar just hur många (turister mest säkert) som blir plakata, trashar både den ena och andra och glömmer allt dom äger i rummet.. Galet roligt hur som helst, finns väldigt många engelska låtar också.
Stängt, stängt, stängt..
Ett slukhål uppmärkt av skidpatrullen.
Weiss onsen.
Läskmaskinen - japanens bästa vän.
Utaya karaoke, hightech!
D13
Ouch, någon typ av nackspärr.. En och annan vurpa kan ha legat bakom också. Det fick bli Voltaren och onsen för mig idag medan Emma letade puder inbounds (dåligt väder, inga övre gatar öppna) vid G9. Hade lite otur med onsandet bara, ett onsen öppnade först på em och ett annat hade lunchstängt.. Gick runt lite på stan och tog en varm choklad på Shiki Niseko. Störde mig återigen på högljudda, brötiga amerikanskor. När Yukoro onsen väl öppnade fick jag en halvtimme i lugn och ro innan donnorna med Texasaccent kom även dit. Flydde till Hirafu-tei onsen som var riktigt fint. tre olika bassänger med olika temp varav en kall. Och utomhus kunde man se en del av skidbacken.
Lugnet höll i sig någon timme innan en japansk skolklass kom. Och barn är sig lika över hela världen.. Så slut på lugn och ro med andra ord. Men väldigt kul att vara på ett onsen med bara locals. Vattnet luktade lite simbassäng dock och innehöll inte speciellt mycket svavel. En annan rolig sak var alla värdeskåp. Först låsa in sina skor i ett skåp, sen sina värdesaker i ett annat, sen ytterkläder i ett annat, sen två omgångar skåp till för...ja, något.
Fick sen se snöröjare in action. De stänger av gator som ska röjas för snö och har en liten uniformerad gubbe som vakt. De tar sitt jobb på största allvar, trampar runt bredbent och viftar myndigt med sina oragea batonger. Kunde inte låta bli att tänka på legogubbar då jag såg dem..
Lunchdate med Emma på Jam, ett surfmysigt litet ställe i Hirafu. Inte så genuint kanske men maten hade tillräcklig japansk touch för att godkännas. Sen tog vi shuttlebussen hem och åkte till Kutchan. Middag på Kongo teppanyaki, ett mysigt familjeägt ställe med världens mysigaste personal. Väldigt goda nötbitar att grilla och en otroligt god egengjord sås - samt kimchi. Så bra! 
Legomannen.
D14
Vinden höll i sig, inga gates ut öppna så vi körde gate 9 en del och stack också ut norrut från Chrystal Garden. Lunch på 308 där vi träffade aussien Dave som ovanligt nog körde randonnégrejor. Trots sina 68 år bor han varje säsong i Niseko och berättade att han inte var världens bästa skidåkare, skidorna svänger men inte jag sa han. Men få får nog åkt så mycket som han och han kunde precis allt om touringbindningar. Ballt. Fick lite turtips att nyttja till nästa gång vi kommer hit och då han letade efter en billig webshop för skidor så tipsade vi i gengäld om svenskarnas skid-EPA, tyske conrad.
Middagen hade vi bokad på den speciella sobarestaurangen Rakuichi. Innan dess skulle vi på Ikoi-no-mura onsen i Annupuri vilket jag såg fram emot. Men väl där så är den stängd då den var privatbokad av något japanskt gäng i rosa overaller.. *suck* Stor besvikelse. Med bussresan dit med shuttlebussen var i vart fall kul. Chaffis i uniform med vita handskar, skärmmössa och munskydd.
Vi fick skrota omkring på onsenhotellet för att döda tid tills vår middagsbokning. Rakuichi var inte så lätt att hitta bland snödrivorna men väl framme väntade en gastronomisk upplevelse av stora mått. Vi fick boka tre veckor i förväg för att få njuta av 6-rättersmenyn som innehöll bla tempura, sashimi, shabu-shabu, varm saké och annat gott. Tonfiskbitarna var så möra att de smälte.. Och sen fick man se på när Sensei Tatsuru Rai handknådar sina sobanudlar och skär de tunna strängarna med en stor kniv. Sägs ta tre år att bli fullärd på den konsten. En av de största kulinariska upplevelserna någonsin!
Vi hann med sista shuttlebussen till Hirafu och blev upplockade av vår hotellbuss. Himla smidigt, kan verkligen rekommendera Freedom Inn. Man slipper trängseln i Niseko, har nära till norrsidan, nära till Kutchan (om man vill uppleva det genuina Japan) och blir skjutsad gratis. Mycket trevlig personal! Och egen bassäng i källaren. Bara det.
Det var inte lätt att hitta den lilla bron ut till Rakuichi, mitt bland snödrivorna.
Mr Bourdain har varit även här och njutit av maten,
https://www.youtube.com/watch?v=Ldubx6MMJBs
(ca 8 min in). Han har bra smak alltså.
