Touchdown i Iran. Första intrycken var kall luft, urusel luft och galen trafik. Det kan låta dåligt men det var det inte, bara annorlunda. Resterande intryck var att det känns öppet och säkert. Människorna är otroligt gästvänliga och nyfikna. Och så klart moderna. Man ska inte låta sig luras av slöjan, här finns allt och lite till som västvärlden njuter av. Bara inte öppet.
Sex rader bilar som utan förvarning skall in i två filer.
Helt normalt i Tehran (ja, stavas så på farsi).
Uppvärmning i storstan
Innan vi dök ned i offpisten hade vi två dagar i Tehran som bjöd på fantastiska människor, hisnande bilfärder, trängsel, vidunderlig utsikt från Bam-e Tehran, oräkneliga chaibjudningar (te), otrolig mat och ganska roande islamisk propaganda-TV.
Vi käkade dizigryta i Farahzaad med P&P och deras kompisar. Och åt mumsiga smårätter som P's mamma lagat på deras familjemiddag. Vilket var en riktig höjdpunkt, som tvärtom-middag ungefär. Först bakelser, snacks, frukt och chai i flera omgångar. Sist mat och då är klockan sent.. Även om detta var en vanlig vardag och alla släktingar skulle upp och jobba dagen efter. Kunde inte sluta tänka på hur det skulle blivit i de flesta hushåll här hemma. Alla skulle ursäktat sig långt innan kvällsnyheterna var slut, den berömda refrängen.. Men här, här umgås man verkligen!
Bam-e Tehran, Teherans tak. Vidunderlig utsikt över en stad som
dagtid befolkas av 17 miljoner. Eller 23. Beroende på vem du frågar.
Släktmiddag hos P's föräldrar. Mycket godsaker
som avslutades med mat. Underbar mat!
På typisk persisk restaurang i Farahzaad. Mat sitter i små hus, på golvet på mattor.
Efter maten gäller chai, ghelyoon (bättre känt som shisha, vattenpipa) och slappa!
Bra start i Shemshak
Vi skulle återvända till storstadens puls senare, men nu dags för huvudmålet, Alborzbergens snö!
Vi åkte upp i bil med P&P, P's bror och två av deras kompisar vilket kändes skönt. Inte för att de körde som hemma i Sverige. Här i Iran undviker man blinkers som pesten, kör om på valfri sida, tycker bilbälte är onödigt, backar på motorvägen, gör galna U-svängar och kör om allt som omköras kan. Utan för att vi i allafall visste att de var skickliga bilförare och hade full koll :) Och viktigast av allt är att det är ett otroligt gott gäng!
De andra killarna hade aldrig stått på skidor men var fast beslutna att testa. Vi åkte Upper road via Babae highway med slutdestination Shemshak. Vägen är inte alltid öppen på grund av för mycket snö och laviner. Hittills i år har det dock snöat mindre än vanligt och det var inga som helst problem att köra. Det blev några stopp på vägen. För chai (så klart), för att tanka och för att köpa bröd i Fasham.
Här köper man en bibba bröd rakt i handen.
Stinky alltså!
Bummarbil i Iran: bröd, godis och chaiglas.
Att tanka är rätt vidrigt. Inte för priset, det kostar c a 2,50kr/liter, utan för att det stinker bensin. Finns inget system för att hålla ångorna inneslutna utan det luktar något fruktansvärt. Rökning förbjuden-skylten kommer till sin rätt här. Och kan inte sluta tänka på de stackare som står ute och tar betalt hela dagarna. Sniffning de lux, undrar hur lång tid hjärncellerna klarar?
Väl i Shemshak installerade vi oss på hotellet och kunde konstatera att det var helt ok. Ingen lyx men rent och fräscht och läget var bäst (ski in, ski out). Billigt, 500 kr/natt för dubbelrummet. Mycket dyrt för iranier och säkert kryddat med 'euro price' men vi klagar inte. Dock fick man gå ned och göra #2 på allmänna toaletten då det var enda stället med blås i rörsystemet. Vi kände inte för att be städerskan om hjälp mer än en gång så att säga..
Vårt hotell till höger. Lifthuset till vänster. Backen i mitten.
Rummet, helt ok.
Bra balkong där man kunde ställa skidorna.
Badrummet. Fint - men dåligt blås i ledningarna.
Och papper får man inte spola ned..
Resten av gänget gav sig av för att hyra grejor och de hyrde verkligen allt, till och med kläder och handskar. Vi strålade samman utanför p-garaget och gängets hyrgrejor blev dagens snackis och en källa till mycket skratt :)
Stackars Peiman (som kan åka) hade fått en oidentifierbar skida men stålkanter så slöa och rostiga att man inte ens med bästa vilja kunnat nacka en pappershöna med dom. Och Payams gamla Dynastarskidor hade avslipade spetsar. Dock symmetriskt, åtminstone något.
Parastoos pjäxor liknade mest... typ en förstagenerationens mikrovågsugn. Konstig liknelse, men ni vet, den där härligt gulnade 80-talsplasten som spricker bara man tittar på den. Hon fick åtminstone fräscha skidor.
En av uthyrarna längs huvudvägen i Shemshak.
Peimans ursäkt till skidor..
Payams konstnärliga skidspetsar.
Vi följde med gänget till nybörjarbacken och här blev det mer fniss. Den liknade mer en röd/blå backe och knappliften gick oroväckande fort.. En och annan svettpärla bröt fram - men då kom Mrs Shemshak till räddning. En rådig kvinna på si så där 55 år, tatuerade ögonbryn och en barsk uppsyn. Local från byn och hade (enligt egen utsago) åkt alla åk och berg som finns i området och var dessutom van bergsklättrare.
Hon tjänar sitt levebröd på att vara skidlärare och grabbarna anlitade henne i några timmar. Mest för att överhuvudtaget komma upp i liften.. Höll uppsyn på henne och hon fick godkänt. Lyckades lotsa grabbarna i deras första åk på snö. Rätt roande när de knatade upp 20 meter (enda sträckan på backen som var grön) och hade Mrs Shem bakom sig - som gärna slog dem på pjäxorna med sina stavar och muttrade att dom borde skärpa sig.
Payan, Pouria och Behnoud blir uppläxade av Mrs Shem.
Nybörjarbacken var allt annat än grön..
Emma och jag drog uppåt i systemet och synade bergssidorna från liften. För övrigt finns det bara två sittliftar här, båda gamla och skraltiga men rätt snabba. Speciellt när man sätter sig, ingen slow down här inte. Smack så kommer den i knävecket och man gungar fram i en rejäl whip när den drar upp en. Stå rätt och ha ryggan säkert på bröstkorgen är ett tips.
Det fanns några släplifter i systemet också men flera av dem var bara öppna på persiska helgen (torsd-fred), det var för lite folk annars.
Vi såg lovande terräng ut på ena kanten men kunde också se att offpisten i systemet var fullständigt tracked out. Det var fem dagar sen snöfall och folk åker verkligen överallt så länge det är nära liftarna. Körde ett piståk för att värma upp och blev glad. Bra pistat och go snö. Dock väldigt torr och 'hal' på något sätt. Det var verkligen skillnad. Luften är också mycket torr på denna höjden, det kändes i luftvägarna.
Från toppen av systemet syns Shemshak och Darbandsar (t vä).
Emma kör ned i början på puckeln, ett stort opistat område mitt i systemet.
Warm up mitt i modeshowen
Vi körde en del offpist men rekade mest för morgondagen, åkte runt och synade systemet och njöt av att se iranierna i backen. Det är inte mycket folk här, förutom på deras helg (torsdag och framför allt fredag) men de som åker är desto stiligare. Det är något av en cat walk i backen och en kvinnlig åkares viktigaste attribut är bräda och läppstift :)
Riktigt hippa kläder gäller, cool mössa och dyra märkesgoggles. Mycket smink och gärna en selfiepinne i ena handen. Det ska glassas och minglas i backen och man måste absolut instagramma/what's uppa sin senaste look i backen.
Nu raljerar jag lite, men det är så här. Vi kände oss lite udda i våra praktiska gore-texplagg och ryggor. Och blickar, det får man. Framför allt Emma med sin långa atletiska kropp och långa blonda hår. Men folk är mycket vänliga, glada och nyfikna. De frågar var man kommer ifrån och vill gärna ta kort och bjuda på mat med mera. Man skulle helt ärligt kunna spendera hela skidsemestern här utan att betala för middag på kvällarna. Mer om detta senare.
P&P åkte upp till toppen och vi sällskapade ned för sen ansluta till gänget i 'barnbacken'. Cred till Peiman som lyckades ta sig ned utan stålkanter, Shemshak är brantast av alla skidområden här. Grabbarna hade det skitbra och blev tända på skidåkning.
Efter en hård förhandling med Mrs Shem om priset för skidlektionerna (allt ska dealas här) så pustade vi ut med en fika. Testade alkoholfri öl och soppa. Och blev bjudna på mat av en stilig herre som liknande en yngre Roger Moore blandat med Daniel Craig.
Roades av modeparaden och att se folk sitta och boffa shisha mellan åken. Sen åt vi lammkebab på vårt hotell innan gänget åkte tillbaka till storstan. Emma och jag blev ensamma och nu började det riktiga skidadrenalinet strömma till. I morgon alltså..
Alkoholfri öl med citronsmak, helt ok!
l
En rökpaus i backen var vanligt förekommande.
Försöker hitta afterskifeeling :)
Och här blev vi bjudna på mat (förutom den soppa vi redan köpt).
Offpisten den bästa är!
Dag två stack vi ut direkt skiers right från toppliften. Här fanns stora ytor att åka på och man kunde tura långt bort längs ridgen om man ville. Här hade inte många åkt och vi hittade helt orörda områden som nåddes genom att bara traversera ut. Vi bedömde lavinrisken som låg baserat hur vädret varit tidigare, att snön satt sig i 5-6 dagar och att snölagret kändes mycket stabilt. Men försiktig ska man vara, det finns ingen kontroll eller varning på ytorna utanför systemet här. Man får bedöma själv hela tiden. Det händer också att nyfikna piståkare följer efter och de kan plötsligt traversera ovanför/åka förbi helt utan hänsyn eller kunskap.
Snön och åken var underbara! Det var rejält fluffigt om än inte lika lätt som Japanpuder (det var ju inte färskt heller). Fick dock problem med att en av techbindningarna plötsligt började tjuvsläppa. Kan den utan och innan, plus alla knep för att klicka i utan isbildning etc.. Så vad var det här? Slog runt och tjongade i axeln först. Tappade sen ena skidan och efter frenetiskt grävande med snö upp till bröstkorgen så kom två tyskar förbi (de enda övriga vi såg i offpisten idag) och hjälpte till.
Jag fick en inre syn av att behöva hyra Peimans skitskidor resten av resan och blev så jäkla lättad när en av tyskarna hittade skidan. Danke! Upptäckte sen att bindningen var ändrad, alldeles för utskruvad. Hmm..
Oväntad techbalett.
Var är skidj#**ln?
Vi åkte och åkte och åkte.. Det tog aldrig slut liksom. Och så lättvindligt det var att bara glida snett ut till pudret och sen ha en lätt travers (utan motlut) tillbaka till systemet. Man blev nästan lite religiös :) Emma var överlycklig. Jag med så klart, men det ska erkännas att jag hade problem. Undermedvetet vågade jag inte lita på bindningen till 100%.
Vi lunchade i mellanstugan i backen, ett riktigt coolt hus med bra servering. Köpte soppa för 20 kr och träffade ett syskonpar som på stående fot bjöd in oss till deras familj i Tehran. En av dagarna vi lunchade här så var soppan slut. Emma kom besviket ut och sa att de bara hade hotdogs, "Vi får nog köpa flera stycken då..". Som tur var beställde hon bara en var först, det var nämligen en hel baguette med en tjock (supergod!) korv i, ihop med tomat och gurka. Varsin sådan stod vi oss på länge!
Vi träffade också två holländare som gled runt i pisten. De hade en hyrd guide med sig som varit med dem på Mt Damavand. Där hade snön varit riktigt dålig tydligen och nu slappade de av med fin snö i backen istället. Den ena reagerade på att vi var två ensamma kvinnor som åkte skidor i Iran, "You're women with balls!" uttryckte han entusiastiskt. Men han har fel, för vi ser då ingen svårighet alls.
Emma sladdar in vid Amir Chocolat, en riktigt trevlig raststuga.
Amirs hot dog.
Bror och syster som bjöd in oss på middag (vilket vi tackade ja till)
En av de kallare dagarna var det perfekt att
luncha inne vid brasan på Amirs.
Vi käkade kebab på hotellet igen, ihop med holländarna. Maten var ok men vi vet att det finns såå mycket bättre mat i Iran. I övrigt rekommenderas att ta med nedladdad film på mobilen. Liftarna stängde 15 och det finns inte så mycket att göra förutom att äta.
Det finns en hel del restauranger i stan men utbudet av andra aktiviteter är typ noll. Hotellet hade biljardbord, fik och satellitTV, men man kan inte slå ihjäl hur många timmar som helst på det.
Det bästa vi såg på burken var en gammal spionfilm med Robert Redford och ett avsnitt av Lilla huset på prärien. Dubbat på persiska..
Läget bra - men frukosten sämre.. Bröd, bröd och bröd..
Mestadels var den statliga kanalen på och då bara med islamiskt budskap, revolutionsfilmer och propaganda. Vi fick förklarat för oss att hotell och andra offentliga ställen måste visa upp det (de har till exempel ofta en bild på ayatollan framme vid disken). Blir man för osedesam stänger polisen ned stället. Tydligen hade det hänt med kvällsskidåkningen här i byn. För mycket party och det gillas inte.
Ayatollan håller ett ständigt vakande öga.
Puderlarmet går
I flera dagar åkte vi på NO-kammen. Snön höll sig oerhört fin här även om det var varmt och soligt. Det räckte att knata en bit och sen huda (c a 30 min) så fanns dessa stora orörda ytor till vårt förfogande. Visst var det en och annan local som åkte offpist men de var få. Dock är dom riktigt duktiga åkare och minst lika välutrustade. T ex DPS med dynafit, det ser man inte ofta här annars. Det bästa med denna bergssida är att terrängen är riktigt rolig. Den är ganska ondulerad längre ned och det är skitkul att bumpa runt på de små kullarna och smöra runt. En enda stor lekpark.
Och i lekparken finns det ju andra ungar.. Tro inte att ett fåtal västerlänningar är de enda aspiranterna på puderguldet. Det kan låta så på beskrivningen innan - MEN blir det rätt förhållanden så kommer folk. I slutet på vår vistelse så blev det snöstorm. Dagen efter bjöd på finfina förhållanden och då gick puderalarmet i Tehran. Upp kommer ett stort välutrustat gäng som åker upp allt dom kommer åt. Både skidåkare och brädåkare, mycket duktiga sådana.
Snackade med en tjej som berättade att de alltid åkte just hit för det var bäst terräng tyckte dom. Ytorna att åka på blir också mindre efter en storm och då menar jag den 'säkra' terrängen. Mer folk på mindre yta helt enkelt. Där vi turat ut längre dagarna innan var nu farligt, vi såg att det gått en lavin på morgonen och senare på dagen hade det gått en till.
Tjejen vi pratade med bekräftade också att det blev bitvis farligt på berget så nära inpå snöfall. Alltså höll vi oss alla lite närmare systemet och vid lunch skulle jag säga att det slutade bli roligt i fluffet (ok, lite kräsen). Men ge den några dagar till (beroende på väder) så blir åter de stora ytorna längre bort säkrare och mer åkbara - och så kan man köra igen, och igen, och igen..
Bus i Darbandsar
En av dagarna åkte vi till Darbandsar. C a 10 km med taxi för 18 pix. Vi försökte bestämma med chaffisen att han skulle hämta oss på e m också, men då mångas engelska är totalt obefintlig så vet man aldrig riktigt. Darbandsar är modernast av alla system, privatägt och med ägare som satsar på framtiden. Man köpte en liftbiljett och passerade igenom en sluss (väldigt lik en T-banestationsspärr) varvid man var inne på skidområdet och slapp visa liftbiljetten mer. Skönt som tusan att slippa stå och gnida sig mot en automat vid liftspärren och sen svära då kortet ändå inte fungerar..
Vi tog gondolen upp och såg massor av fin terräng att åka på. Dock en del riktigt vassa klippor. Offpiståkning är förbjuden här hade vi hört, men vi gav oss ut en bit bort. Funkade ett åk, sen hörde vi en pistör gasta så det ekade mellan bergen. Han fångade upp oss när vi närmade oss pisten längre ned och trots hans röstresurser var han mycket artig. Förklarade snällt att offpist inte fungerar här samtidigt som han bedyrade att Sverige var väldigt bra. Han hade nog gått charmkurs och konflikthantering 2.0 den mannen.
Att tura bortom synhåll är det enda som gäller för offpist här. Med ett något mer fylligt baslager snö och en friskare axel hade det varit görbart. Nu stannade vi i systemet istället och det var faktiskt riktigt kul. Toppstugan förtjänar ett omnämnande. Riktigt cool funkig klubbmusik, komplett med egen dj. Och till det mycket god lunchmat, ljuvlig varm choklad och bakelser. Full poäng!
Roligast denna dag var en kille som kom fram och pratade och ville ta kort med oss. Han sken upp då han fick reda på att vi var från Sverige. "You must know Ali!!" utbrast han. Hm, näe tror inte det sa vi. "Jo, det måste ni göra, för Ali bor i Sverige och han har just kommit hit. Ni måste ju ha rest med honom??" :)
Irans bästa toppstuga. Och inte är det crowded heller (lörd-onsd).
Supergod soppa serverad i bröd.
Mr DJ
Piståkarna här är ganska duktiga men kör ofta med mer fart än kontroll. De älskar att lägga en 1:a nedför backen och man får se upp. Vid ett tillfälle stannade jag precis i kanten på backen, spetsarna ut i terrängen till och med. Vänder mig och och pratar med Emma en stund. Plötsligt känns som ett tåg kör förbi framför skidspetsarna. Åh yeah, där blåste en DH-åkare förbi, helsicke alltså.. Vi såg f ö ett antal incidenter där folk åkte ihop, speciellt en åkare i Dizin som säkert flög 10 meter. Ögon i nacken är bra.
Och taxin, den kom i utsatt tid minsann.
Dizin, mer diss än hiss
Vi testade också på Dizin. Det är den största orten och den mest hippa och välbesökta. Klart mest busy på helger. Vägen mellan Shemshak och Dizin är smal och slingrig och väldigt utsatt för snöfall. Det är ofta stängd på grund av laviner och dåligt väder (>3000 möh ligger den på). Vi fick klartecken att åka och det är en tur på c a 7 km från Shem. Man anländer till toppen av backen i Dizin via denna väg. Man kan alltså inte åka bil ned till byn Dizin vintertid, då måste man åka via Tehran andra vägen upp (lower road).
Allt som står längs med vägen lever farligt. Snön drar med sig det mesta..
Vad tyckte vi om stället då? Mja, vi hade nog lite otur. Ingen nypåfylld snö och det led Dizin av på ett helt annat sätt än Shem. Det kan ha berott på vädersträcken, väderförhållanden eller bara misstajming. Vi knatade upp skiers left från sittliften, ut på ridgen och första biten var fin.
Utsikt från en av topparna i Dizin.
Emma droppar in från en ridge ovan Dizin.
Men sen bara tungt och skarigt. Och blött då det var varmt idag, rätt uppåkt överallt dessutom. Ingen hit. Dessutom var pisterna dåligt skötta här. Vågiga upphöjda linjer här och där, tvättbrädevarning.
För att nå liften fick man först gå igenom ett högt vändkors och sen trampa runt i några gallerförsedda gångar (man kände sig som boskap på väg till slakt ungefär). Trångt och ocharmigt. Gondolerna hängde glest och farten var neddragen.
På väg in till äggliften.
Skidorna fick bo inne och sticka ut genom taket
då skidstället bara passar pistmissiler från 70-talet.
Vi lunchade mitt i backen på ett hippt ställe som dock saknade både charmen, prisnivån och serviceandan hos Darbandsar. Hittade ett par bilnycklar i backen också, stackare som tappat dom.. Riktig show off i snön utanför stugan. Man hyrde solstolar och folk satt och pös i sina fina kläder. Tröstade mig med en Icy Monkeyläsk, inte nöjd över åkningen alls. Som lök på laxen tappade Emma nederdelen av sin stav (vilken dejavue, samma sak hände i Japan) i liften. Förmodligen hamnade den under skalet på en av de gamla Pomaliftarna. Tur att vi är noga med extrastavar.
För övrigt fick vi höra att en fransman dragits med i en lavin dagen efter vi var där. Tydligen körde han själv men hade turen att någon såg honom. Snön kändes så otroligt satt då vi körde, så vi funderade på vart i Dizin det hela hände. Och en påminnelse att vara försiktiga..
Nä, bäst var nog utsikten denna dag.
Borta bra men Shemshak bäst
Vi kände oss helt klart bäst hemma i Shemshak. Vi hade några fantastiskt fina dagar till med strålande sol och några minusgrader bara. Nätterna var dock svinkalla. En dag gick det över på plus och när vi turade på toppen var det så man smälte bort.
Just det, det var ju det där med att bli bjuden på middag. P&P sa att vi skulle bli bjudna hela tiden, det är vanligt att iranier bjuder hem folk. Känns allt reko är det bara att testa på, man får en genuin inblick i folks liv här.
Det trevliga syskonparet i backen ville väldigt gärna bjuda hem oss och vi tackade ja. Killen hämtade oss i sin bil och körde hela vägen till norra Tehran. Redan i garaget kände vi att det här var fint värre. Marmorpelare och allt. Uppe i lägenheten tog mamman och systern emot.
Mamman hade lagat mat hela dagen och vi blev genast bjudna på chai, godis och nötter medan vi fick slå oss ned i soffgruppen. Lägenheten var överdådig och, vad jag antar, väldigt iransk. Vi hade roliga samtal om det mesta, mycket kretsade kring skillnaderna mellan våra länder. Syskonens piffiga faster dök upp som gubben i lådan och vips så var middagen igång. Pappan i familjen var utomlands i business och tydligen bodde både han och sonen för det mesta utomlands.
Maten var fantastisk och det hela var väldigt....intressant. Jag låter bilderna tala för sig själva.
Faster, Emma, mamma Roya, Shahab och syster Samare.
Faster såg till att man inte smet iväg.
Att fotograferas är viktigt blev vi varse. Vi fick posa lite överallt.
Efter en fantastiskt trevlig kväll blev vi hemkörda med taxi (som sonen givetvis betalade). Han ringde under vägen för att kolla att allt var ok. Tja, man kan väl säga att vi kände oss som två prinsessor.
Yoghurtmannen har börjat åka skidor.
Det finns en rolig mataffär i byn, mycket importvaror och redigt
dyrt för de flesta iranier (läsken dock inhemsk).
Ej med svenska mått mätt. Alles 30 kr.
Fika nere på byn. I bakgrunden en uthyrares utbud.
Vi avslutade vår vistelse med ytterligare några dagar i Tehran och vid Kaspiska havet. Spännande och vi lärde oss en hel del! Till exempel hur man prutar ned böter från trafikpolisen. Och att äta granatäpplemarinerad kebab i Noushar följt av grillning uppe i bergen. Att dricka doogh abeali, den saltade drickyoghurten som får många att hicka till både en och två gånger. Hur man förundras i bazaaren, imponeras av kungapalatset och äter gardan (lammnacke) på Moslem (serverar 4000 tallrikar/dag, kom inte och snacka om att det var stökigt i din bamba..).
Iran är en upplevelse. Regimen säger en sak, människorna och det dagliga livet en annan. Ett fascinerande land som jag gärna återvänder till.
Här är en film från resan
